Baselproblemet

Baselproblemet formulerades 1644 av Pietro Mengoli och löstes av Leonhard Euler 1734 (lösningen presenterades 1735 inför Rysslands Vetenskapsakademi[1]). Bernhard Riemann, som var väl insatt i Eulers arbeten, generaliserade mer än hundra år senare detta resultat till vad som idag kallas Riemanns zetafunktion.

Problemet är att finna vad serien

n = 1 1 n 2 {\displaystyle \sum _{n=1}^{\infty }{\frac {1}{n^{2}}}}

konvergerar mot.

Eulers lösning

För att visa detta samband utgick Euler från maclaurinutvecklingen av sinus:

sin z = z z 3 3 ! + z 5 5 ! z 7 7 ! + {\displaystyle \sin z=z-{\frac {z^{3}}{3!}}+{\frac {z^{5}}{5!}}-{\frac {z^{7}}{7!}}+\cdots }

För ekvationen sin z = 0 {\displaystyle \sin z=0} blir en rot z = 0 {\displaystyle z=0} , och för övriga gäller enligt ovan:

1 z 2 3 ! + z 4 5 ! z 6 7 ! + = 0 {\displaystyle 1-{\frac {z^{2}}{3!}}+{\frac {z^{4}}{5!}}-{\frac {z^{6}}{7!}}+\cdots =0}
(1)

Med variabelbytet w = z 2 {\displaystyle w=z^{2}} får vi följande ekvation:

1 w 3 ! + w 2 5 ! w 3 7 ! + = 0 {\displaystyle 1-{\frac {w}{3!}}+{\frac {w^{2}}{5!}}-{\frac {w^{3}}{7!}}+\cdots =0}
(2)

De nollskilda lösningarna till sin z = 0 {\displaystyle \sin z=0} är z = ± π , ± 2 π , ± 3 π , {\displaystyle z=\pm \pi ,\pm 2\pi ,\pm 3\pi ,\ldots } vilket ger w 1 = π 2 , w 2 = ( 2 π ) 2 , w 3 = ( 3 π ) 2 , {\displaystyle w_{1}=\pi ^{2},w_{2}=(2\pi )^{2},w_{3}=(3\pi )^{2},\ldots } som lösningar till ekvationen ovan.

Detta kombinerade Euler nu med sambandet att om x 1 , x 2 , , x n {\displaystyle x_{1},x_{2},\ldots ,x_{n}} är rötter till ekvationen x n + a 1 x n 1 + a 2 x n 2 + + a n 1 x + a n = 0 {\displaystyle x^{n}+a_{1}x^{n-1}+a_{2}x^{n-2}+\cdots +a_{n-1}x+a_{n}=0} gäller:

1 x 1 + 1 x 2 + + 1 x n = a n 1 a n {\displaystyle {\frac {1}{x_{1}}}+{\frac {1}{x_{2}}}+\cdots +{\frac {1}{x_{n}}}=-{\frac {a_{n-1}}{a_{n}}}}

Tillsammans med ekvation 2 får vi då ( a n 1 = 1 6 {\displaystyle a_{n-1}=-{\frac {1}{6}}} och a n = 1 {\displaystyle a_{n}=1} ):

1 π 2 + 1 ( 2 π ) 2 + 1 ( 3 π ) 2 + = 1 6 {\displaystyle {\frac {1}{\pi ^{2}}}+{\frac {1}{(2\pi )^{2}}}+{\frac {1}{(3\pi )^{2}}}+\cdots ={\frac {1}{6}}}
(3)

Genom att multiplicera detta med π 2 {\displaystyle \pi ^{2}} följer att

n = 1 1 n 2 = π 2 6 {\displaystyle \sum _{n=1}^{\infty }{\frac {1}{n^{2}}}={\frac {\pi ^{2}}{6}}}

Referenser

  1. ^ E41 – De summis serierum reciprocarum
  • Boris Sjöberg. Från Euklides till Hilbert. Åbo Akademis förlag, 2001. ISBN 952-9616-44-9.